SUPERWOMAN!

Nu drömde jag en sjuk dröm igen. Jag och en man (kan inte komma på vem det var just nu, men någon jag känner) var i en byggnad. Vi visste att det fanns en gasbomb i byggnaden, inga människor trodde på oss. Inga ville därifrån, jag tror att det var ett köpcentrum. Jag ser hur mycket bebisar och spädbarn det är där och jag får panik och vill att alla ALLA ska ut därifrån. Jag känner på mig att något kommer hända inom en kort stund.
Jagtar tag i två ungar och kutar ut. Det blir som på film vi flyger fram och rullar runt och det pangar till, ganska högt. Det kommer världens rökmoln ut från byggnaden. Nej. NEJ NEJ NEJ.. alla dör ju nu. Det här händer ju inte.
Mannen jag är med hann ock så ut med några personer. Jag börjar gråta helt hysteriskt att jag måste rädda barnen, vad är det jag tänker på. Jag kan inte låta små bebisar ligga kvar där inne och dö. Nej jag kan inte.

Något i mig stärker mitt mod till allra högsta grad och jag kutar in i det gasfyllda huset. Jag ser massor av människokroppar överallt. Jag tänker för mig själv och pratr högt att alla kan inte ha dött, jag måste kunna rädda någon. Det här är inte sant. Jag ser ett spädbarn ligga och ta DJUPA andetag. Jag kutar fram och lyfter upp henne, kutar ut med henne, lindar in henne i min tröja. Försöker tvätta av hennes ansikte och skölja hennes mun med vatten. Hon börjar skrika, sådär som nyfödda barn skriker. Jag börjar gråta ännu mer. Jag har en napp i fickan (apråpå ingenting) ger den till henne, hon tystnar och något i mig säger att hon inte är den enda som ligger där inne och andas. Jag springer in igen, ett lite äldre barn ligger under massa tidningar, kutar ut med honom. Mannen jag är med tar hand om honom. In med mig igen och jag står och kallsvettas och mår så sjukt illa av lukten som är där inne. Jag försöker verkligen tänka vart kan dom vra. Jag springer runt bland alla människor som ligger där helt döda och försöker hitta någon som andas. 3 vuxna kommer ut därifrån levande. 5 inklusive mig och mannen.

Jag får panik, allt snurrar. Jag känner på mig, någonting i mig säger att det inte är slut. Det är något barn kvar där inne som behöver komma ut och det är genast.

Springer runt och letar som en tok, tills jag stannar upp.. allt blir tyst.. jag ser bara dimma.. men jag hör barnskrik. Ett skrik som ilar i hela min kropp. Jag springer rakt igenom ett rökfyllt rum och kommer ut med ett barn i famnen. Jag kommer ut lägger mig på gräsmattan utanför med barnet i famnen och bara gråter och gråter.
Jag vill in igen. Men min kropp orkar inte. Där sitter jag med tre småbarn, som helt plötsligt blev mina.



Jag vaknade av att jag fick värsta rycket och tog ett djupt andetag och så grät jag lite. Det här var ju en annan upplevelse. Måste jag alltid drömma så himla realistiska och verkliga drömmar. Det tar på mitt psyke ganska rejält.

Mina barn. Ja, mina barn.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0