Igår väl inne på KC, ser jag två föräldrar till några barn som går på dagiset där jag jobbade.
Jag går fram och hälsar och jag får bamsekramar från båda två.
Mamman säger att dom saknar mig där. Sen blir det ganska seriöst och väldigt rörande då hon säger att hon tycker att jag är den bästa fröken och att ena barnet hade sagt samma sak. Jag höll på börja tjura. Sen däger pappan åt mig "nej men det är sant, det är så". Ville gråta lite mer. Sen så höll hon på att börja gråta. 
"Du verkligen såg barnen, och du lyssnade på dom och skötte ditt jobb perfekt." 
Jag är bara nöjd och jätteglad att få höra sånt, in my face. Tack!
 
Dom vill ha tillbaka mig.

Sen fick jag höra.. en fågel viskade i mitt öra. Någon sa till mig att någon hade sagt en sak om mig.. angående.. det där..


Tack för den sparken i ansiktet! :-)
Ska komma från rätt käft.

Nog om det. Dom sa att jag var världens bästa fröken.
UTAN utbildning. Mhm, sådetså.