Jag tror att jag har hallucinerat inatt utav mina mediciner. Men det är bara som jag tror. Det behöver självklart inte vara så!
Min katt kom in till mig någongång vid 4 imorse och ville gosa. Sen skulle hon brottas och bitas och sparkas mot min hand. Såg NU att jag har tusen rivmärken på handen. Vilket jag inte känt när dom kom.
Gick upp vid 6 för att ta min Kåvenpennin(?) och sen gå och lägga mig igen.

GOOOOOD GOD, jag har aldrig varit så täppt i min hals och näsa som jag var i natt. Jag var det tom i drömmen.

Min dröm var störd. Riktigt störd. Det stördaste av allt var att min mamma och pappa DEJTADE igen. Jag blev väldigt chockerad och när jag vaknade trodde jag det var på riktig och kallsvettades.

Vi var på väg till vårat landställe. Vi stannade förbi en hel del affärer och jag skulle självklart in på apoteket. Jag har blivit stammis där eller något. Jag köpte NÄSSPRAY. Oväntat. Det har typ blivit min nya drog.
Sen kom det fram en liten emo-tjej till kassan som ville ha rådgivning om tatueringar. Hon i kassan vände sig till mig och frågade om jag kunde svara på frågorna för allt jag hörde från henne var bara negativt. Att man absolut INTE ska tatuera sig osv. Men jag vände på steken men verkligen rekomenderade lillen att aaaaaldrig tatuera något du fortfarande bara FUNDERAR över. Och spring inte och fråga alla människor OM du ska göra den. För det kan bara du själv svara på, sa jag. Jag var väldigt pedagogisk och väldigt vuxen. Men väääldigt trevlig var jag!

Sen helt plötsligt är jag i ett stall. Med massa kvinnor från mitt arbete. Eller massor. Det var jag, Johanna, Carro och Sara och Emilie som var där. Helt plötsligt satt jag upp i sadeln på världens finaste häst. Minns inte namnet dock. Och där galopperade vi runt i ridhuset och jag var lyckligare än någonsin. (Ja, jag är gammal hästtjej..) Sen så blev vi uppraddade på ett led och det byggdes en hoppbana i rihuset. Jag förstod ingenting. Men jag stod först. Och herreminje vilka höga hinder det var. Jag var tydligen anmäld till en hopptävling. JAHA; men vad bra! Första gången jag sitter i en sadel på snart 3 år sa jag ifrån mig. Det lööööser sig, sa dem andra. Jaha, ja visst. Absolut. Jag kommer bara DÖ och bryta alla ben i min kropp. Ni skulle sett hindrerna. Dom var absurda. Jag satt på hästryggen och skakade av vemod. Jag ville kräkas. Sara stod bakom mig på sin häst och berättadr att om jag bangade så skulle den hästen jag red bli tvungen att slaktas.
Jaha, vad roligt. Men jag själv, jag dör på kuppen med. Försökte lugna nerverna. Hon som ägde stället försökte lugna mig med. Min häst började frusta och backa, och stampa och beté sig som mig. Orolig. Ni som vet hur hästar fungerar vet att dom känner av oss människor på minsta lilla. Är du rädd, ja dom skräms dom eller blir också rädda. Osv, osv.
Därför blev jag ännu mer nervös. Men jag bangade iallafall. För jag fick inte ens se hur banan gick till. Jag skulle alltså bara trava ut på banan, fatta galopp och hoppa. Höjder jag ALDRIG ens var i närheten utav. Jag skrittade iväg med pollen. UPP på läktaren, HAHAH. Där satt Olof, Elias och Thomas från Jobbet. Mycket lustig dröm.

Här vaknade jag utav 5 sms och en torr äcklig käft.