En sann bekännelse

Igår stack jag och min lillasyster iväg till gymmet. Eller vi blev hämtade av våran faster. 
Det roliga är att jag har blivit så sjukt duktig på avsluta mina saker jag börjar med. Har jag satt trampningen på 20 min, då kör jag 20 min och inte 13 min för att jag håller på att avlida.

Väl nere vid styrketräningen så ställde jag mig framför min lillasyster och ville ha bekräftelse.

- du.. syns det NÅGOT!?
Hon kollar på mig med en sån där min
"oj, ska jag svara ärligt eller inte ärligt på den här frågan"
-
men SNÄLLA! säg bara ärligt
Hon tittar på mig.
- ja, det har det.. fast inte så mycket där uppe
- VA? vadå inte där uppe?
- eller okej då..
- vadå?!
Hon visar med händerna längs midjan och ner över höfterna att jag blivit slankare.
- ÄR DET SANT!?!?!
Jag gör ett glädjeskutt!
- mm, alltså bara lite!
Klart att hon är tvungen att dämpa ner sanningen lite så jag inte går och blir mallig.

Sen kände jag mig så sjukt snäll så efter gymmet köpte jag oss en varsinn sallad från Valvet. Så sjukt gött!

Hem och kollade på Hitch. Jag älskar Will Smith!

OCH för att inte glömma. Jag erkände för mig själv, pappa och lillebror att jag är grön av avund på min lillebror.
Men av EN anledning. Har jag berättat att han har en flickvän som bor TRE minuter ifrån oss!?!??!!!?!?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0