Jag kommer att bli psykiskt störd snart tror jag.
Jag kan inte äta, jag kan inte sova. Jag bara ältar och ältar och ältar... Fram och tillbaka.

Jag känner på riktigt avsmak för män. Förlåt.. men jag gör verkligen det.
Jag ser och känner ingenting när jag tittar på dom/er. Det känns bara platt... och tomt.

Nej, snart blir man ju dum i huvudet för all framtid.

Idag börjar mitt nya liv.

Jag ska sätta ner foten och spark in den i Hemtjänsten. På riktigt alltså..
Sen är det ett jävla snack på att bli Märstabo igen.. ibland slår det mig bara - varför inte?
Det jag ville ha av stan har jag fått nog av.

Jag flyttade nog mest för andras skull. Inte min egen.
Det har varit för mycket far, flytt och fläng på mig.
Jag kommer aldrig komma till ro med mig SJÄLV om jag har inte ens har en fast punkt här i livet.
Jag har inte det med någonting. Det känns bara tragiskt.

Det har slagit mig antal gånger nu - jag är för krävande.
MEN: jag förtjänar fan berömmelse, jag förtjänar bekräftelse.
Men det är saker man inte ska kräva. Därför tänker jag inte kräva någonting nu.
Eller jo, bekräftelse är A och O. Men.. tycker man inte att det är värt det, då är det en annan femma.
Men då säger man inte det biggest word; "Jag älskar dig."  

Antingen försöker man, eller så struntar man i det. Helt och hållet.
Som jag sagt förr och jag säger det igen; allt jag VILL göra, gör jag helhjärtat. Räcker inte det, så räcker inte jag.

Nu har jag sagt nog. Nu ska jag sätta mig på svett-pendeln och åka till Hoodinge för att bada med Annie-bannanie. Imorgon är det dags för jobb igen.. snark.

besos!