Uppknäppt body, Jonthe's mjukisar.. haha, det här är ju en ganska rolig historia.
J & L kommer hit till mig när jag står i köket med mjukisarna på mig. Det här är ett par mjukisar som jag undrat sen i somras vem-fan-det-ärs? ja, alltså.. Det är i grund och botten inte mina. Men dom har liksom alltid funnits hemma hos mig. När jag bodde hemma hade jag lagt dom i pappas garderob efter en tvättning:
- det här är inte mina mjukisar, ta dom
- men va? vems är det då?
- jag vet inte, någon av dina killar har väl glömt dom här
.. "dina killar" rolig pappa. Nej, men där stod jag och fattade ingenting.

Men när Jonthe kom hem till mig så tittade han på mig direkt och bara: "VADFAN! det där är ju mina älsklings-mjukisar... vet du hur länge jag har letat efter dom?!" Så nu var mysteriet löst. Och jag har fortfarade mjukisarna. Forever, and ever. Jag älskar dom!

Tillbaka... body, mjukisar, tofflor och ögon som går i kors, en kanna vatten..
Jag bara känner lugnet den här fredagen. Men något säger mig att jag inte alls kommer att sova bra..
jag sätter en hunka på att jag vid 12 kommer frå ett samtal ifrån stockholm sushi: "Hey Josefine, are you not working today?.. aaho, who working with me?" Det känns ju tryggt att min bror varken svarar på mina sms eller mina samtal. DANIEL TÖRNBERG RING MIG FÖR FAN. Aja..

Boston Tea Party... shit vad jag är kär i Filip & Fredrik!