Fick återigen en käftsmäll. Dags att vänja sig. Nope!
Vart jag än vänder och vrider mig så ser jag hopp.
Hopp om att hoppet finns. Som jag skrev för någon månad sen så har jag slutat blunda för saker och ting.
Man måste lära sig att se verkligheten i vitögat, även om den inte alltid är så förtrollande som man vill.
Jag kommer dock aldrig släppa mitt dagdrömmande. Jag tror att det är det som är hoppet hos mig.
Mitt dagdrömmande, min fantasi, mina tankar. Det går faktiskt inte en sekund åt att jag inte tänker på saker hur det skulle kunna vara, hur det kan vara, hur det borde vara. Sen skulle man ju helst av allt vilja spela ut det på riktigt också. Men det har man ju inte ballar eller stake till att göra. Nu fumlar jag runt bland tankar igen.
Jag försöker komma på, alldeles själv hur jag ska bli modigare. Modig är jag. Men modigare.
Idag satt jag återigen på bussen och Tänkte. Tänkte på varför jag är som jag är. Jag menar, är det verkligen "slumpen"  eller "ödet" som har format mig till den jag är idag? Ja, förmodligen alla händelser jag varit med om också. Men ja... äh, jag famlar och fumlar.

Dags att sova och fortsätta drömma.

Montt Mardié - Gloria