Nyduschad och torr som rökt makrill efter duschen när jag låtit mig själv lufttorka.
Jag skulle låtit bli. Vågar inte ta mig i ansiktet nu. Och läpparna... Hjälp, hjälp.

Hjärnan går på helvarv.
Jag hade precis lämnat allt tänkande och alla analyseringar bakom mig, när jag självklart går och finner mig nya; Funderingar och Analyseringar. Dvs ÄNNU mer att tänka på. Ännu mera berg-och-dal-bane humör.
Det kan ligga lite i att jag förmodligen lider av PMS nu också. Men jag tror dock inte att det är det största anledningen till att jag är tillbaka på ruta ett. Igen. Återigen. Bra Josefine. Tur att jag är mänsklig.
Ingen vidare tur att jag är kvinna och måste överanalysera och spekulera i ALLTING.
Inte för att analyser och spekulationer leder mig någon vart alls. Men, jag kan bara inte sluta.

Igår, för första gången på 7 år öppnade jag mig och berättade om mitt förflutna och om mina familjehemligheter för Stefan. Han blev lite chockad och tyst och förstående. Min slutreplik löd: "och folk undrar varför jag har svårt för relationer".

Vi spann vidare på det.
Jag ville inte prata som ett offer. Jag ville bara kräkas ut min synvinkel på allting som händer mig.
Och eftersom att Stefan ändå är en av mina närmaste manliga vänner och oftast kommer med bra råd, så tänkte jag att jag lika väl kan ta det här med honom. Vi kom väl ingen vart ändå. Men det är alltid skönt att få ur sig sådant man annars bara går runt på och inte får ur sig. Jag menar (inte för att vara den) men jag har oftast alltid varit väldigt öppen. Alltid sagt direkt vad jag tycker och tänker, eller HELT tvärtom. När jag blir rädd.
Problemet just nu är bara det att jag ALLTID är rädd för människor nu för tiden. Inte rädd för människor så. Men jag är rädd för att berätta hur jag känner, tycker och tänker. Vilket jag annars har ganska lätt att bara spotta ur mig, sen får folk ta det som dom vill. Men nu, jag går bara runt som en full bok med tomt omslag.

En människa som Inte alls varken är kär i en, eller älskar en är lätt att dra sig undan ifrån.
Men den andra människan som påstår sig älska dig överallt annat och lite till.
- Det här är två olika människor. Borde det inte i praktiken fungera relationsmässigt med någon av dom?
Den sistnämda kan jag tycka. Men nej. Det går inte heller.
Och folk undrar varför jag är relations-skadad? Eller hur man nu vill uttrycka det.

Vi slutade att prata om det när jag bara blev irriterad på mig själv för att jag.. ja, jag vet inte ens själv varför jag blir irriterad. Eller rättare sagt; VAD ÄR DÅ PROBLEMET?! Inte är det mig det är fel på iallafall.

Visst jag är inget himla-ängel-guds-bäste-barn. Jag har en ganska mörk och dyster själ som alltid suger i sig allt roligt och annat positivt omkring mig. Jag menar, jag vill inte vara en deprimerad människa.
Det där blev fel. Jag har ingen mörk själv. Inte dyster heller. Det är bara inbillning.
Lite "feel-bad-for-me". Fast ändå inte. Jag tycker inte om när folk tycker synd om mig. Det är inte ens synd om mig. Nu bara babblar jag på om absolut ingenting. Hjärnan, ni vet, hjärnan.

Jag tror att jag bär på för mycket kärlek och när jag väl träffar någon så bara rinner det över.
Jag har svårt för att stoppa "blödningen". Men när man vill något till hundra procent, vill man verkligen stoppa det då? Tänk hur många människor som går runt och har träffat sina THE ONE, men aldrig vågat sagt något och lever sen ensam för resten av sina liv och livnär sig på "tillfälliga" relationer.
Helvete, jag varken vill eller ens är intresserad av tillfälliga relationer. Jag har haft nog med sånt i mitt liv.
Jag är inte intresserad av vänner heller. Världens SÄMSTA "ordspråk" är; "Man kan aldrig få för många vänner"
Eh, jo. Det kan man visst få. Man märker inte först i sina "vuxnare" år vilka som egentligen alltid är där och verkligen är ens VÄNNER och inte "vänner" som saknar och älskar en på fyllan eller när dom är höga.
Jag vet nu, vid 22 års ålder vilka som ALLTID kommer vara där. Vilka som VERKLIGEN älskar mig på riktigt.

Men jag vet fortfarande inte vid 22 års ålder hur jag ska bete mig när jag är i närheten av någon jag verkligen tycker om. För lite, för mycket. Mittemellan? Jag vill gärna lära mig. Jag vill veta. Jag vill vara STABIL, COOL.

Herregud, har jag gått och blivit en osäker donna igen?
Efter alla år av självpepp har jag blivit osäker på mig själv igen. Nu blev jag förvirrad.
Det var någon som sa till mig att jag alltid träffar människor med något slags problem.
Problem-människor. Ja, och jag ska alltid rädda alla människor. Jag vill alltid hjälpa.
Men, är det jag själv som behöver bli räddad? Nej. Eller?
Isånnafall, kan Du, snälla rädda mig, once and for all.

Jag blir rädd för mig själv för andra saker nu för tiden också.
Jag går runt och känner mig "hotad" utav YNGRE tjejer. Av vilken anledning? nej, ingen alls så klart.
Jag bara gör det. Eller vem fan försöker jag lura. Jag känner mig hotad utav ALLA tjejer.

Okej, imorgon börjar jag mitt "nya liv" igen. För femtioelfte gången. och denna gång med bättre success.
Självpeppen börjar: NU!

- Josefine, du är rolig, du är snäll, du är ärlig, du är trogen, du är känslig, du är mysig, du är bra på att prata, du är bra på att skratta, du är bra på att få folk att skratta, du är sarkastisk med glimten i ögat, du vill alltid alla väl, du har fina ögon, du har fint hår, du har fina ben, du har fina naglar, du har skön humor, du gillar att titta på sport, du är bra.

- Josefine du borde inte, bry dig om vad folk TROR, låtsas vara känslokall, känna dig hotad, överanalysera, svära så mycket, vara vaken hela nätterna, riva bort nagellacket, säga; "men det är inget" fast du egentligen kokar inom dig...

Ja, det positiva sakerna överväger i mina ögon just nu iallafall.
EGO-BOOST. Jo, jag tackar.

Fuck off, I love you.