Jag känner mig helt tom. Jag har för femtioelfte gången tittat på World Trade Center. Och för femtioelfte gången gråtit ögonen ur mig. Dom är helt rödsprängda nu kan jag lova. Det här har ju inte ens med känslighet att göra. Det här handlar bara om att man är mänsklig.

Det är något som jag blir påmind om i många av sådana här filmer.
Uppskattning. Det är alltid när det händer någonting hemskt som folk verkligen förstår och uppskattar dom, dom älskar allra mest. T.o.m dom, dom kanske inte alls älskar.
Är det verkligen meningen att vi ska vara med om olyckor och dödsfall för att inse att vi måste ge varandra kärlek och ömhet? Är det verkligen det som krävs för att vi ska kunna förstå vad vi annars kan gå miste om.
Jag vet inte. Jag har inte riktigt varit där. Jag vet inte om jag vill hamna där heller.
Jag vill bara att man ska visa uppskattning, visa och berätta hur mycket man faktiskt älskar sina personer man verkligen älskar. Utan en nära-döden-upplevelse.

Det är mycket man vill här i livet, men så lite man gör.
Jag ska nog börja göra mer än det jag redan gör.

Jag vill inte vakna upp ensam en dag och komma på att jag aldrig talat om för dom jag älskar/älskat att jag gör det. Jag vill inte det.

Pappa, Mamma, Daniel, Pontus, Sandra. Jag älskar er.