En och en halv vecka kvar.
Just nu börjar allting bli verklighet.
Människan som ALLTID funnits vid min sida i FEMTON års tid ska lämna mig.
Hon ska lämna mig för sin stora (manliga) kärlek nere i Skåneland och jag är världens gladaste vän eftersom att hon har en av världens bästa killar! Och det är skönt för mig att veta.

Men ändå. Nu då? Jag känner mig lite tom just nu. Börjar bli lite ledsen.
ALLT vi varit med om spelas upp i mitt huvud.
Och det ska jag säga er, det är mycket som hinns med på 15 tusen år.

Underbara 15 år!

Vi hade och HAR en perfekt vänskap. Från barntiden så bodde vi mittemot varandra. Vi sprang alltid över till varandra. Sov alltid hos varandra. Vi gjorde faktiskt allt tillsammans. Ja, ok, kanske inte allt.

Anyhow, ska inte bli senti och larvig och så där. Men ville tillägna detta inlägg till världens, VÄRLDENS bästaste Nadja. Jag älskar dig nu, för alltid och för evigt. Tack.