Jag vill bara lägga in och få folk att förstå att folk bearbetar "jobbiga situationer" på olika sätt.
JAG är den människan som inte riktigt tycker om att tycka synd om mig själv.
Jag gråter. Ältar. Gråter. Ruskar av mig och umgås med mina VÄNNER. Blir på bra humör. Jag skrattar och försöker känna power. För min egen skull. Det handlar inte om att glömma på fem sekunder.
Det handlar inte om att springa till en annan människa och knulla bort sina "ytliga" känslor och sin ledsamhet.
Hey, jag är inte 17 längre. Inte riktigt den bekräftelsen jag behöver.


För tillfället är jag så äcklad av allt som har med sex och andra män att göra överhuvudtaget.
Vilket inte alla verkar förstå riktigt. Att få komplimanger däremot gör att man orkar. Alla människor behöver bekräftelse, vare sig dom säger något annat.

Vem tror 'folk' att dom är som tror att dom kan styra hur jag ska känna och agera?

Just nu känner jag bara för att vara Josefine. En glad Josefine som är dum i huvudet och skrattar åt allt man ska och inte ska skratta åt.

Jag är ingen hater. /Så jag ber, var inte det mot mig heller.
Jag har tagit mycket. Men det finns gränser för mig med. Tack.

Just nu har jag noll ork. Jag skulle kunna sitta och spy galla just nu. Men jag har ingen anledning eller lust att göra det.

Jag vet att jag ofta skriver i gåtor. Men undrar man så får man fråga och inte bara ANTA och bli förbannad på mitt, ibland, ganska klumpiga sätt att framföra saker.

Okej, tack för mig. Hej!


p.s, Jag tycker inte synd om mig själv.

Ibland blir det bara inte riktigt som man själv vill.