Härom natten låg jag och funderade över livet, som vanligt när jag inte kan somna.
Jag låg och funderade på människor i mitt liv. Människor som berör mig på olika sätt.
Den första personen jag kom att tänka på är i all högsta grad min egen storebror.

Jag kan ju börja med att förklara att vi om inte minst sagt han har haft en turbulent uppväxt.
Men från första stund jag ens förstod att han var min storebror så var det alltid honom jag såg upp till.
Det var alltid honom jag gick till när någon på Lindvägen var taskig. Eller jag bara inte tyckte om någon.
Någonstans har alla, alltid haft respekt för honom. Det var ingen som vågade göra eller säga någonting till mig just pga jag var Daniel's lillasyster.

Åren gick. Vi hade knappt någon kontakt alls. Sen är det faktiskt så att han är 5 år äldre än mig och flyttade faktiskt hemifrån innan jag ens börjat högstadiet. Men jag saknade alltid att ha närvaron av honom hemma.

Till slut växte jag också upp. Jag förstod att vill man ha sin familj, så hör man av sig till den också.
Vi började prata allt mer. Vi träffades allt mer. Det kändes bra. Nu handlade det inte om att vi bara tjafsade. Utan vi pratade som vuxna, kompisar gör. Kommunikationen var på topp.

När jag slutade på mitt jobb, stod han där och erbjöd mig ett jobb på direkten. Där är jag fortfarande.
Att min storebror har kommit så långt som han har gjort, gör mig stolt. Stolt lillasyster, som är stolt över sin storebror som lever och gör det han vill och uppfyller drömmarna han har. Det gör mig stolt.

När jag väl började på jobbet, så blev jag inte bara ett med jobbet. Vi kom varandra mycket närmare. Helt plötsligt var jag inte bara "det där är min syster" utan också en kompis. Helt plötsligt "ingick" jag i hans vänskapskrets, med hans vänner som han känt hela livet, och nya bekantskaper.
Vi festar och har jävligt roligt tillsammans. Även om det kan komma upp gamla groll där jag sitter och lipar. Men ändå slutar det alltid bra, och lyckade kvällar och det var precis så här jag ville ha det.

men allting föll på plats efter en sjukt stressad dag på jobbet. Han hade höjt rösten osv.
Men varför jag helt plötsligt blir lugn och verkligen förstår vilken bra människa han är egentligen. Är när han släpper på den hårda ytan och ropar på mig, vevar ner rutan på bilen: "förlåt att jag skrek på dig, bra jobbat".

Jag kan sitta här och skryta och vara känslomässigt "pinsam" över min storebror. Men jag ville verkligen skriva ner det här, jag vill att han SKA läsa det här. Jag vill att han ska förstå att han är en underbar människa.
Vi är så lika men ändå så olika. Av syskonskaran på 4, så blev vi två äldsta dem som alltid vill ha uppmärksamhet, vi vill alltid synas och höras. Vilket vi alltid gör också. Där krockar det. Men ändå går det så bra.

Det här blir första gången jag säger (skriver) det. Jag älskar dig, Daniel. För allt.
Vi har lite svårt i våran familj att säga sådana saker till varandra. Därför blir det lättare för mig att göra det via min dagbok, min blogg. Hela världen kan få veta det. Jag skäms absolut inte.

/ din lillasyster med smilegrops-tjockis-kinderna