störd

Är det några människor jag tycker synd om här i världen så är det alla dessa socialt missanpassade människor i samhället. Eller egentligen tycker jag inte synd om dom. Egentligen stör jag mig bara på dom.
Eller okej, lite synd är det ju om dom som är SJUKA så dom blir så där socialt handikappade.

Men försök att BO med människor som är det. Ni vet om man ställer frågor så blir man ignorerad tills man skriker ut frågan och får skrik tillbaka. Mycket moget. Eller när dom väl ska hitta på något "roligt" så mår dom aldrig bra.
Det blir jag så himla irriterad på. Vuxna människor som inte vill göra någonting med sitt liv. Som har (förhoppningsvis) hela sitt liv framför sig. Jag blir så störd och irriterad på det.

Jag är så HIMLA tacksam och uppriktigt jävla GLAD att jag fått den sociala biten av min mamma.
Men ändå så fick jag spärren av pappa. Vilket är tur. Att jag vet när jag ska hålla käften och inte.

Det är ju ganska sjukt hur man utvecklas till en alldeles egen människa egentligen under tonåren.
Eller egen och egen. Man blev ju ett hopkok av sina föräldrar. Fast jag tror att jag blev lite bättre.
Haha, missförstå mig rätt. Jag älskar mina föräldrar över allt annat (och mina syskon så klart) men ni vet.
Man kan ju sitta och titta på dom ibland och bara "så där ska jag aldrig bli", "så där ska jag aldrig göra".

Men jag är lyckligt lottad att jag blev en skön blandning.
Förstår dock inte vart min skön-het kommer ifrån. Inte utsidan alltså. Utan att jag är så skön.
Varken mamma eller pappa förstår sig på min sarkasm eller ironi. Jag som är ett levande exempel på det.
"nej, Jossan.. nu är du jävligt elak" MEN JAG SKOJA!

Jag älskar dock att min storebror och min lillasyster förstår sig på mig på det sättet.
Folk måste sluta ta ALLTING på så jävla stort allvar. Jag skulle aldrig vara ELAK mot en människa om inte den behandlat mig jävligt, jävligt illa. Jag fungerar bara inte så. Det elakaste jag skrikit på min pappa (med stängd dörr och nere i kudden) är "jävla gubbjävel!"

Jag vet inte varför jag snöade in mig på det här nu. Men jag behövde bara skriva av min frustration.
Och en annan sak, hur fan kunde jag en gång i tiden trott att jag skulle kunna ha en framtid med en socialt missanpassad människa? Anyhow. ALL CREDD till alla människor som gör allt dom kan för att bli och vara SÅ grymma människor som dom kan! Det är så fint. En SKÖN egenskap som jag uppskattar.

Tack för mig. PZ!



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0