utveckling

Jobbig natt, mycket jobbig natt. Och det känns i kroppen idag vill jag lova.
Men jag har ingen "ork" att ligga kvar i sängen, hur mycket det än regnar ute och jag faktiskt är "ledig".
Börjar bli matt. Blir äcklad av mig själv. Sen har jag inte ens ett förbenat busskort så kan inte ta mig någonstans.
Jag är fast, som i ett fängelse typ. Därefter känner jag mig. Tänkte att jag skulle gått ut på en finfin promenad idag, men du, jag tror jag skippar det. För pallar fan inte gå på promenad i gömmistövlar inte. Skavsår deluxe.
Tur att man har sig en fin motionscykel då. Och sit-ups ska jag väl minnas hur man gör.
Chocka "magmusklerna" lite.
Jag vill bara göra ALLT rätt för mig nu. Allting ska bli bra. Allting kommer inte bli perfekt.
Men med vilja kommer man långt. Och vilja, oja det har jag minsann.

Jag pratar om livet hörrni! Va? Vilket jävla spel livet spelar med en? Hela tiden. Aldrig får man vara nöjd.
Och kärlek, herregud, herregud vad fint det är, och jobbigt och svårt och bra, och alldeles, alldeles underbart.
Det handlar om att kämpa och inte tappa fotfästet. Och ibland får man vara den andres fotfäste för en stund för att det ska fungera. Annars kan det kolapsa. Och det, det gott folk är jag jävligt rädd för.
Men sen skiter jag i att jag är scared for life när det gäller relationer. Jag arbetar på det, och jag försöker verkligen att bli en bättre människa hela tiden. Ibland behöver man dock en fet, jävla spark i röven för att man ska ta tag i sig själv. Ibland får man ligga och gråta hela natten för att få ut allt negativt ur kroppen.
Kanske bara jag, men jag känner mig fri när jag har gråtit. Ibland skäms jag för att gråta. Oftast. Därför gör jag det inte så ofta och försöker oftast dölja det. Döljer det tills man inte ens kan andas. Det är tufft. Jobbigt.
Men nu för tiden när jag gråter, då gråter jag floder. Jag gråter så att alla kanaler kring hjärnan, näsan och halsen blir igentäppta. Till och med min bröstkorg blir igentäppt. Men man behöver få gråta ibland. Man behöver visa sig svag för att komma upp stark igen. Det är så många som känner mig som alltid påpekar att jag är så "stark" och jag är "hård som sten" och jag är "tuff och klarar allt", ja på utsidan kanske.
Jag försöker som sagt. Jag tror inte på grejen att göra sig till ett offer. Då blir du hajmat. Eller jävligt deprimerad. Och jag hatar depressioner. Jag kan TRO ibland att jag håller på att bli deprimerad. Då tar jag tag i mig själv. Blir förbannad, gråter, tycker synd om mig själv (bakom dörrar) och skriker till mig själv i huvudet att allting blir bättre om man låter det bli bättre. Allting blev värre när man blev äldre.
När jag var yngre då sa mina hjärnspöken att jag skulle bli blond istället för brunett, för så var det, alla killar gillar blondiner bättre än brunetter, speciellt med stora tuttar. Thank God att man inte är så där ung och naiv än idag.
Fast vem försöker jag lura... hjärnspöken finns alltid kvar. Så fort något man blir liiite osäker på sig själv så tappar man fästet lite och greppet om verkligheten. Eller jag gör det? Kanske är fel på mig då.
Det jag vill komma fram till är att man inte kan låsa in sig och tycka synd om sig själv hela livet, man måste ta tag i sina problem förr eller senare. Ju tidigare, desto bättre.


Note to self: Du ÄR bra. Du är fantastisk och du kan göra precis vad du vill här i livet bara du VÅGAR!

Kommentarer
Postat av: Amanda

Har du helt rätt i. Man är fin som man är, man blir hajmat om man visar sig svag, kärleken är sjukt svår och man blir tokig av den.. Speciellt den. Jävla kärleken... Jag tror att man hade varit en mycket mer harmonisk och lugn människa om man inte hade brytt sig om kärleken.... :)

2011-09-23 @ 09:53:21
URL: http://amandauppiarslet.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0