Jag har sovit lite halvtaskigt inatt. För det första så vaknade jag upp av att ena katten hade tagit hela kudden. Hade så gott som hennes svans i munnen. + att min katt trampade-stampade "bäddade" på min röv.
För det andra så drömde jag en sinnessjuk dröm. En verklig dröm. Jag vaknar av att det lyser upp i hela mitt rum och jag tittar ut genom fönstret och tittar ut. Tittar mot himlen där jag ser sjukt mycket flygplan som helst. Eller flygplan. Vad man nu ska kalla dom. Det flög emot vårat hus och jag greps av panik. DET ÄR KRIG.
Dom landar på rad och på hög och jag försöker gömma mig under fönstret. Jag ser människor som kliver ut. Asiater av något slag. Jag är inte så bra på att sortera asiater efter vilket land dom kommer ifrån. Jag antod att dem var ifrån Kina. Det är knäpptyst. Som att jag blir döv. Dem kommer närmare mitt fönster. Jag kutar ut till köket. Det är flera där. Helt plötsligt spränger dom min sovrumsvägg och kastar in.. KAKELPLATTOR som har någon Kines-man som motiv. Jag skriker rakt ut. Sen kastar dem in ännu mer som liknar reklam. Då blir jag förbannad och försöker skrika till dem. Dem fattade ju absolut ingenting. Inte jag heller.

När jag sedan gick ut ifrån lägenheten så befann jag mig på Paradise Hotel.
Jag gick fram till en tjej och en kille som stod och grovhånglade. Jag var förbannad. Fråga mig inte varför.
Helt plötsligt är jag i världens catfight med tjejen. Jag har aldrig sett mig själv så där förbannad. HAHA!
Jag slog henne gång på gång och mitt adrenalin bara pumpade i ådrorna på mig. Jag hade hat/arg-blicken. Mina ögon och ögonbryn. Jag är ganska känd för att se så elak eller arg ut. Även fast jag är världens gladaste.
Det är också något Törnberg-drag som finns där.

Iallafall. Svårt att återberätta då jag bara minns vissa delar.

Åter till det här med mina ögon och ögonbryn;
Har jag berättar om när jag gick i Högstadiet och fick sitta i krismöte med två lärare för att det var några i 7:an som kände sig hotade utav mig? Det är sant! Det var katastrof. Jag kände mig som världens hemskaste människa.

- hur känner du Josefine? finns det något du vill säga? hur ska vi gå vidare?
- jag vet inte, för jag vet inte vad jag har gjort?

Jag började le åt dom istället. Sen hamnade jag i möte igen.

För att återgå (igen) till det här med att förbättra sig eller ännu värre säga förlåt för något man inte har gjort måste vara någonting jag alltid kommer att få leva med. Jag vet inte hur många gånger jag hamnat i situationer då folk försöker få mig att be om ursäkt för saker jag inte ens har gjort.

Nåväl!

Idag på tåget hem så satt en sjuk kvinna två säten framför mig. Jag satt med hörlurar och kunde ju inte höra vad hon sa. Men däremot så såg jag tjejen bredvid sitta och hålla sig för skratt åt henne. Sen förstod jag ju varför. Hon höll på att grimasera och prata med sig själv. Att hon pratade med sig själv brydde jag mig väl inte så mycket om eftersom att jag inte ens hörde henne, sen brukar jag själv prata för mig själv. När det behövs.
Men hennes grimaser. Jag ville skratta rakt ut. Men hon tog ögonkontakt med mig och jag blev svag och var tvungen att titta ut genom fönstret och spänna läpparna för att inte råka skratta. När jag vänder huvudet fram igen så råglor hon på mig. Hon slickar sig febrilt och lite äckligt runt munnen gång på gång. Gör konstiga saker med ögonbrynen och annat. Psycomänniskor alltså!

Apråpå psycomänniskor: Idag fyller Matteus år. Grattis korv!