Jag vet inte vad det är med mig. Mitt humör spelar mig ett spratt hela tiden. Jag vaknar på världens bästa humör. Sen kan en människa säga ett ord, en mening och jag bli kall som en iskall... isboll.
Kalla mig dryg. Men det är inte med meningen och jag vet fan inte varför jag blir så.

Helt plötsligt så känns det bara som att alla har blivit så tråkiga. Eller så är det jag som blivit så jävla tråkig.
Jag sitter och "skrattar" åt deras "skämt". Jag LÅTSAS tycka saker är roligt. Sen när brukar jag låtsas?
När jag egentligen vill öppna munnen och "kan ni bara hålla käften för ni är så jävla tråkiga?" Men jag gör ju inte det. Jag är faktiskt bättre än så. Ja, med det menar jag att jag kan låtsas.
Jag kan inte fejka en orgasm, men ett leende - DET kan jag fejka!

Ibland vill jag bara avsluta allting. Ta bort alla konton som finns med mig på internet. MSN, bye bye. Och byta nummer och flytta till hemlig ort. Men till vilket nöje då? Då blir jag känd som "hon den där som rymde". Och då har jag ändå ingenting egentligen att rymma ifrån. Men jag vill rymma.

Jag brukar aldrig bli höstdeprimerad. Har jag kommit till en ålder då man verkligen upplever allting man aldrig velat uppleva? t.ex PMS, höstdepp???? Jag trodde jag skulle bli den där "jag har aldrig...". Jag blir nog inte det.

Jag kommer bli som exakt alla andra.
Fast lite bättre...