Aldrig igen litar jag på en människa så snabbt. Aldrig, det kommer inte hända.
Jag tänker sitta och nicka och svara som jag alltid gör "jaså?".


Fråga mig inte om jag ska med ut ikväll. Det är onsdag, vissa har fortfarande ett arbete att tänka på. Vissa kan inte partaja halva natten och gå direkt till jobbet. Jag är en av dom som inte är byggd så. Jag avlider då.
Sen så tänker jag inte gå ut förns mitt hår är fixat och bussarna kanske ska börja köra igen.
Im stuck, som ni vet.

När till och med småbarnen på mitt jobb säger "varför har du lite svart och sen mycket vitt hår?" då är det tid att fixa håret.
Jag skäms. Mitt hår är mitt ALLT. Här sitter jag och ser ut som en importerad hora från något slaviskt land.
Nu vet jag hur mitt hår ska bli. Det tackar jag Carmen Electra för! +poäng är att jag kommer slippa oroa mig över utväxt var trdeje vecka med. HALLELUJA. Oj oj OJ! Jag vill nu.

- vad heter jag?
- mamma
- nej inte mamma, vad heter jag?
- inte mamma

Vad tänker man med? Är väl inte så lätt för en tvååring att förstå att jag INTE heter "inte mamma".