Sömnlös natt, det var ju veeeerkligen inte oväntat. Shit, alltså. Förstår inte riktigt ditt problem.
Iallafall.

Dagen blev iallafall så mycket bättre med att komma till jobbet där det kryllar av sötnosar på den avdelningen jag är på.
Jag fnissar och har mig konstant över hur söta dom är och när dom bubblar på om allt mellan himmel och jord.
Det är tredje dagen och jag har hamnat i det stadiet att barnen är lite väl fast vid mig. Efter 1 år "inom branschen" har jag själv förstått att man själv inte ska fästa sig för mycket vid barnen. Men hur lätt är det då?
Men jag ser alla, och det är bra. Idag när jag skulle gå hem så var det pojken V, 3 år som fick ett utbrott för att jag skulle gå hem. Sånt ger mig ångest. Mitt hjärta går i tusen bitar. E som jag jobbar med bar upp honom och han försökte slita sig loss och han grät och skrek "du får inte gå hem, jag vill inte det".
Som sagt hjärtat går mitt itu. Man vill ju inte gå då även fast man måste.
Jag satte mig på huk och försökte prata med honom och så sa jag det "men vet du, imorgon jobbar jag länge, så vi hinner ju leka hela dagen". Då blev det bättre även fast han tyckte att jag skulle stanna länge idag med.
han gick med mig till grinden och vinkade av mig.
När jag traskar längs skogsstigen hem så slår det mig. Jag ska ha ett fotbollslag med barn, pojkar.

Varför kan inte pojkar vara lika underbarar när dom växer upp för? Bara en liten fundering så där.


"Lotta på Bråkmakargatan": "jag såg din snippa... hihi, skoja."