Idag tog jag det stora steget och la mig i stolen för att bli opererad i käften. Japp. Min visdomstan är ett minne blott nu kan jag tala om. ÄNTLIGEN!

Och det är det värsta ingreppet jag varit med om i hela mitt liv.
För det första är jag överkänslig när det gäller sånt här. Tandläkartjaffs.
Jag fick 4 sprutor i munnen. Ena sprutan fick mig nästa att svimma av och jag börjad skaka i hela kroppen. Sen fick jag andningddvårigheter. Haha, det är väl bara typiskt. Det var ganska läskigt.
Sen fick jag ligga där med hela käften avdommad, rättare sagt halva kroppen. Sen började dom. Det var jävligt, jävligt vidrigt. Jag vill aldrig göra om detta igen. Aldrig, aldriog aldrig igen.

Kom hem till mamma. Såg/ser ut som en hamster. Knaprar citadon för att lindra min hemska smärta. Gråter om vartannat och tycker hemskt synd om mig själv. Jag kan inte prata. Jag kan inte äta. Jag kan nog inte pussas heller.

Sa jag att jag har stygn i min mun?

Vilken killer-tjej jag är.