Inatt är nog den natten på hundra år som jag kommer ihåg en hel dröm.
Mycket störd och mycket verklig, lite fin, lite ledsam.

Jag är på väg hem från jobbet. Jag går förbi skolan nere vid sätuna. Jag ser en liten pojke springa omkring, helt ensam. Sen springer han plötsligt fram till mig "MAMMA". Pojken kanske är i 2 års åldern. Helt plötsligt är jag hans mamma.
Han heter Felix, är två år gammal och är MITT barn. Vi leker som två galningar i lekparken tills jag ser min pappas bil komma. Han kliver ut och tar ut en liten bilbarnstol. Med en liten bebis i. "Du sa ju att jag skulle komma och hämta och skjutsa hem er" Oss? Va? Vilka? Jag går fram till bilbarnstolen och ser ett spädbarn. En flicka. Som är min. Jag tänker inte avslöja namnet för det var så fint. Ett namn jag aldrig ens själv tänkt på. ahah. Hon var så len och liten. Jag visste knappt själv hur jag skulle bära henne. Men det var mina. Mina TVÅ barn. Sen satte vi oss i bilen och åkte hem.

Eller "hem". För helt plötsligt befann vi oss ute på landet, ute på Tuskö bland alla mina släktingar som skulle pussa på mina fiiiina barn. Det gillade inte Felix så han sprang iväg. Sen när jag går fram till mamma så berättar hon att skrållan är död. Min katt jag hade förut. Och jag börjar gråta. Självklart. Tom i verkligheten ligger jag nermulad i kudden och gråter som ett litet barn. Efter att jag gråtit klart åker jag hem igen. Men inte hem den här gången heller. Jag åker hem till Magdalena GRAAF (hon bor i sigtuna) och äter sushi och dricker vin. hah.

Sen vaknar jag och saknar mina barn.
puff, borta.

What does it mean!?