Jag tror det var igår jag satt och läste en artikel om Älskarinnor osv i bilagan till Aftonbladet.
Jag satt där ensam och läste den, satt och suckade och blev irriterad om vartannat.
Det hugger i mitt hjärta.

När jag läser om det och inser hur blåögd man kan bli så får jag en tanke om att leva celibat för resten av mitt liv.
Men så vill jag inte leva. Jag vill vara kär, jag vill ha kärlek i mitt liv. Det är ju underbart!
Men ändå.. T.ex mannen som varit gift i 20 år, otrogen 10 år med samma kvinna, som hon i sin tur lämnar sin man och barn och då vill inte älskaren (bedragaren) ha henne längre. För han ska ju absolut inte lämna sin fru.
Nej, mannen återgår till sitt normala liv... med en annan dam på halsen som han smsar och ringer i smyg och talar om för henne hur underbar hon är och hur lycklig han gör henne.
Det hugger i mitt hjärta igen.

Eller mannen/kvinnan som är i förhållande vare sig det är särbo/sambo som får sig varje gång denna går ut, och åker hem dagen efter till sin respektive som ingenting hade hänt.
Vart tar samvetet vägen när man kan göra en sådan sak om man nu är i ett förhållande?
Självklart är det en åsikt jag har och som ni inte behöver hålla med mig om.
Men jag tycker inte det spelar någon roll vilken situation man sitter i. Finns andra sätt.
G Ö R  S L U T  P Å  D E T!

Jag vet iallafall en sak. Gör som ni vill.
men skulle jag själv bli bedragen en gång till (som kommer fram) så vet jag, att jag själv kommer spendera resten av mitt liv med erotiska noveller, gummiballe och mig själv.

Tack för mig!

igen..