det är som vanligt

Då var det dags igen. Igår låg Alex helt utslagen i sängen. Sjuk och härlig. Poor thing!
Jag vaknade imorse och mådde som ett as. Kommer till jobbet 07.30.
Mellan 07.30-08.00 så hinner jag ta emot 6 samtal (om inte mer) om att barnen blir hemma för att dom ligger med feber och hosta. Sen ger jag telefonen till K för jag började känna mig som en receptionist.
Inte nog med det har jag själv feber. Inget annat. Bara feber. Men är man med småbarn som är sjuka typ veckor i sträck så är det inte så lätt att undgå. Men eftersom att typ alla är sjuka så ignorerar jag det bara och knaprar alvedon. Jag menar, jag har varken lust eller RÅD att vara sjuk! asså inte nog med det så var det faktiskt ännu fler barn på hela förskolan som ligger hemma med samma sak. Det var faktiskt helt okej att vi bara 4 st idag.

Och till det privata planet är jag så jävla trött på människor som har för mycket luft.
Jag menar, inte för att vara sån. Men att skriva saker och sen sitta och grina över att folk diskutera det som skrivs tycker jag bara är löjligt. Sen kan man ju ta upp det direkt. Men får man inget svar. Ja, klart att folk diskuterar. Vi människor är så. Speciellt så undrar vi ju särskillt mycket om folk vi själva känner. Men jag orkar inte ens bry mig längre. Eller tydligen gör jag ju det eftersom att jag skriver det här.
Men ni get the point? Lev era liv som ni vill, gör som ni vill. Bara ni mår bra. Helt enkelt!
Så nog om det. Skriv vad ni vill. Så skriver jag vad jag vill om mig och mitt privatliv så kan ni prata bäst ni vill. För jag bryr mig inte ett jävla dugg! :) Har inte bett att alla människor ska tycka om mig eller det jag gör, eller vill göra eller tänker göra. Så ni kan ju prata bäst ni vill. Okidoki!?

Jag är trött på energi-tjuvar. Jag har försökt. Men nu orkar jag inte hålla på längre. Det funkar ju tydligen inte.

Inte nog med DET. Idag när jag satt på jobbet så kollade jag ut genom fönstret och vem ser jag inte?
Jo, jubel-idioten NUMMER ETT. Den människan jag föraktar mest i det verkliga livet. Den människan som har snackat så jävla mycket skit om mig så det inte är sant. Jag började koka och höll på att klämma sönder koppen jag höll i. Jag ville öppa fönstret och skrika och sen slänga mig ut för att sedan klappa på människan.
Men jag är bättre än så, så det gjorde jag inte. Jag höll mig till att bli asförbannad och nästan koka över.
Det gick ju över. Som tur är. För den personen är ju psykiskt störd. Tycker jag. Och som sagt, energi-tjuvar tackar jag hejdå för. Skaffa er ett liv bara! :) Speciellt du. Ditt jävla offer. Jag hatar dig fortfarande.
Men det gör mig smått illamående att den människan bor kvar i samma område som mig. kräks.

Annars har dagen varit bra (hög på smärtstillande) och gulliga kids och kollegor bland mig. Mycket fint!

Man kanske skulle orka ta sig en dusch. Håret ser ju ut att behöva det. Bah.. KAN VARA EN PLAN!
Snart. Snart.

HAHA.. skulle låsa upp ytterdörren när jag kom hem. Utan vidare success. Konstigt.
Sen märkte jag att det var Alex's nycklar jag försökte öppna med. HAHA, roligt. Nu får inte han lämna sitt hem. "Tur" att han är sjuk då!

Jalla hejdå!



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0