Men fan
Jag vaknade av att det ringde från Dolt nummer på min telefon. Svarade och blev genast bitter.
Det var från Danderyds sjukhus. Det blir en laser-konisering. Ja, en såkallad laserbehandling.
Jag är i chock just nu. Jag glömde fråga allting jag ville fråga.
Det viktigaste är OM jag blir sövd. Jag måste bli sövd. Efter förra omgången jag var där så vill jag aldrig någonsin mer göra en "annorlunda" gynundersökning utan att bli sövd. Nu kommer detta dock att bli ett ingrepp och inte en undersökning. Men ni förstår vad jag menar. Mitt hjärta går redan i 180 och ja, jag mår dåligt.
Jag orkar verkligen inte det här. Jag är så TRÖTT på att det aldrig kan få vara bra med någonting, en längre tid.
Nu låter det som att jag gnäller. Och det gör jag också. Jag har inte varit SJUK på väldigt länge. Men allt annat med kroppen krånglar och gör livet surt för mig så att jag inte kan leva ett normalt liv.
Jag är säkert inte den enda.
Men jag orkar inte leva med den ständiga tanken varje dag "jag kan inte bli med barn..", "vad är det för fel på mig EGENTLIGEN?", "VAD har just JAG gjort för att allting ska hända just MIG?" Det är jävligt påfrestande ska ni veta.
Och nej, det ÄR inte roligt att höra från asfertila människor varje vecka att det taaaar sig, en vacker dag så ska du se, sluta orooooaaaaa dig, koppla aaaaav. NEJ, jag kan inte KOPPLA AV längre! Ok?
Jag vill inte höra någonting. Ni behöver inte ens svara, om jag inte ber er så klart.
Ni kanske inte förstår det, men jag vill inte vara så här. Jag vill inte känna så här.
Jag vill inte komma hem efter att jag t.ex träffat gravida människor och bli LEDSEN. Ledsen på riktigt. Som att livet är slut. För det är faktiskt så jag känner. Skulle jag aldrig få chansen att en dag få bli mamma, är mitt liv slut. Ja, det är klart att det finns adoption, ja självklart. Men för mig är inte det samma sak. Min största dröm här i livet är att uppleva en graviditet, uppleva en förlossningen, hur det än går, uppleva att få någonting helt underbart som man själv och sin partner har skapat. Ett liv.
Nu skummar jag iväg. Men jag är verkligen bajsless.
Bajsless på att det inte finns jobb just nu heller. Bli sjuka nu! (förkylda dvs...)
Så, nu tänker jag låsa in mig själv tills det ringer om jobb och försöka att inte begrava mig ännu djupare i mina tankar. Det blir så jobbigt då. Och jag orkar inte vara ledsen längre. Jag vill bara vara mig själv.
update: nu vill jag inte att ni tror att jag vill pressa sönder Alex. Verkligen inte.
Och jag vill inte att mina gravida vänner tror att jag är bittra för att dom är gravida. Absolut inte. :)
Kommentarer
Postat av: Sylvia
Jag förstår absolut hur du känner. ett år innan Charlie blev till kände mig jag så himla less. VI KOMMER ALDRIG BLI GRAVIDA JU!!!!! och alla jävla idioter som ba "när ska ni skaffa barn då?" fakk jo ville jag vråla. tillslut kände jag bara, fuck it jaag har iaf malle o en miljon djur ;)
Trackback
