Jag har alltid, ALLTID varit på samma linje. Ända sen jag hoppade av gymnasiet (bad Jojo).

För mig handlar det om att man har ett jobb man trivs med. Ett jobb som du VILL gå till på morgonen. Ett jobb som du gillar, tycker är roligt och faktiskt kan tänka dig att jobba med 10 år framåt. Ett jobb där du får ut den lönen så att du kan betala alla dina räkningar, du kan få mat, du kan lägga undan lite och ändå vara nöjd med det

Ett liv fylld med kärlek och familj och vänner som är där när du behöver dom som mest och minst.

Detsamma gäller mig, att FÖRSÖKA vara där. För att, försöka duger.

Livet går ut på att leva. Och jag ska göra det, varje dag.

Men jag kanske inte VILL hitta på något varje dag för att man MÅSTE göra något.

VILL jag sitta hemma och uggla så gör jag det utan att någon annan blir sur för att jag inte VILL hitta på något med denne. Det handlar inte om att man inte gillar att umgås med vissa människor. Det handlar om att man behöver umgås med sig själv. Tänka, fundera, grubbla och bara göra ingenting.

Jag har gjort så mycket, så intensivt hela mitt liv. Det är först NU jag börjar inse att jag inte heller kan göra allting alla andra vill eller tycker att jag ska göra. Jag gör det jag vill och alla gör vad dom vill. Och tycker vad dom vill.

Precis som mig.

Jag gillar inte när folk försöker ge en dåligt samvete för att man inte vill göra någonting under en helg.

Och jag ska alltid försöka att inte ge någon annan dåligt samvete för det heller.

Man genomgår olika faser i livet då man behöver göra olika saker för att komma på vad man vill göra.

Jag har redan varit skitfull Onsdag, Fredag, Lördag i flera månader i streck. Gav det mig något? Nej.

Jag har redan hånglat med halva Svenska folket. Gav det mig något? Nej. Inte ens herpes.

Jag har kanske inte rest runt i hela världen och upplevt saker som är oförglömliga. Nej, vad synd. Jag kanske kan få göra det någongång då jag känner att jag behöver det.

När jag får barn ska jag resa mycket. Mina barn ska få uppleva saker med mig. Jag lovar härmed mig själv att ALDRIG se mina barn som hinder. Även om jag skulle bli gravid imorgon och vilja åka till Thailand om 2 år.

När jag får barn ska jag ALDRIG se mig själv som "ledig" från mamma. Jag lovar att jag oavsett VAD kommer att vara där och inte bli arg, utan att lyssna. Lyssna först, handla sen.

När jag har fött mitt första barn så ska jag gå tillbaka och läsa det här och upprepa det för mig själv.

Jag ska göra allt. Allt för att minnas och för att inte bli så som man sa att man aldrig skulle bli men blev så ändå.

Även om jag är lite psykiskt-familje-traumatiskt-skilsmässobarns-rubbad så tänker jag aldrig låta det bli till en ursäkt för hur jag beter mig mot mina egna barn.

Jag ber också om ursäkt till alla som har uppfattat mig på ett sätt som jag egentligen inte är.

Jag ber om ursäkt att jag kollat snett på dig. - Jag ser bara ut så.

Jag ber om ursäkt om jag kollat på dig, lyssnat på dig och gett dig miner som får dig att känna dig värdelös och dum i huvudet - Jag ser ut så.

Jag ber om ursäkt för hur jag har låtit när jag har pratat med/till dig - Jag bara låter så.

Jag ber om ursäkt för att jag inte ringt när jag sagt att jag ska ringa - Jag glömmer lätt.

Jag ber om ursäkt att jag dubbelbokat dig och umgås med någon annan - Jag glömmer lätt.

Jag LOVAR att alltid ta hand om mitt förhållande till dig, min kära Alexander.

Jag lovar att jag ska stötta, trösta, hjälpa, älska, ge åsikt, rädda dig när du behöver.

Jag lovar att jag ska göra allt i min makt för att du aldrig ska behöva tvivla på mig, oss, eller varandra, vad det än gäller. Jag lovar att jag ska älska dig som mest när du behöver det som mest. Och minst.

Jag lovar att jag aldrig ska glömma hur viktig du är. Jag lovar att försöka att aldrig ge dig tomma hot, hur arg jag än är. Jag lovar att alltid ge dig tid och rum när du behöver det.

Till min familj och mina kära vänner - Förlåt, förlåt hur för hur jag är. - Jag är bara jag.

Jag älskar er!